23 October 2016

Att stanna är en motståndshandling

Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?

I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.

Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.

Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.

Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.

I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.

Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.

En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.

Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.

PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.

3 comments:

ponks said...

Jag blev också förbryllad av den här dokumentärserien. Första avsnittet tyckte jag var väldigt bra, presenterade frågorna konkreta o med genomslagskraft, men sen blir det, som du säger, mera råddigt. (Det där Finland-inslaget med tomten och julbisin var så pinsamt, åh!)
Stötte på den här artikeln, som tangerar samma saker i vårt land. 10 000 demonstrerade i Vasa, men har knappt fått nån medieuppmärksamhet överhuvudtaget. Intressant tycker jag. Tror inte att det enbart har med Vasa som "svenskfinlands centrum" som huvudstaden skiter i att göra, så som skribenten föreslår. Tror snarare att det just handlar om konflikten mellan landsbygd och huvudstad, alltså ingen språklig barriär där. Men va veit ja. http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/119234

M. Lindman said...

Trodde knappt det var sant när jag läste om den där demon - både det att 10000 pers deltog och att formen jag läste det i var en n o t i s. Som att jaha, där samlas 10000 på Vasa torg, vad de nu grejar med där uppe i norr. Håller med dig om att det är ett perspektiv mellan stad och landsbygd som visas i det ointresset. Ett ointresse som tycker jag också blir tydligt i en tydlig ambivalens i SFP som parti - en svårighet att på riktigt artikulera på ett politiskt brännbart sätt när svenska språket blir viktigt att lyfta fram, bortom festtalen. Minns för övrigt en strid som fördes i typ husis för ett rejält antal år sen (10?) om konflikten mellan kulturfinlandssvensk och landsbygdsfinlandssvensk (minns inte vad de riktigt kallades) - som blev helt flummig och pinsamt ankdammsskvalpande sen. Vad som skaver lyckades inte artikuleras.

Men intresset för demonstrationer är ju besynnerligt lågt ofta just nu. Joukkovoimas demonstrationer i Hfors har ju knappt uppmärksammats alls.

M. Lindman said...

Har för mig att det var via dig på nåt sätt som jag hörde om dokumentären förresten - tack för tipset!