29 November 2013

om kapitalism och konsumtion

Så här i de tider när det också i Finland är ett ständigt tjat om black Friday som är så fantastiskt i ämerikat att vi måste ha det här också, en kort och enligt vanlig ordning primitiv fundering. På sistone har jag noterat två olika sätt (fast frågan är på vilket sätt de är olika, och i vilken grad?) att prata om kapitalism och konsumtion bland folk som ställer sig positiva till marknadsekonomins grunddrag:

- Kapitalismen är beroende av konsumtion och så kommer det alltid att vara inom systemet. Om vi konsumerar mindre blir folk arbetslösa och det är givetvis inte bra för någon. Alltså får konsumtionen inte minska. Om t.ex. köp-inget-dagar och dylikt går för långt hamnar vi i katastrof. Ekonomin måste stimuleras genom konsumtion. Den här katastrofen drabbar också u-länder som är beroende av export. Därför ska man vara försiktig med konsumtionskritik.

- Marknadsekonomin är ett neutralt redskap, en neutral metod att producera varor och tjänster. Marknadsekonomin förutsätter inte att konsumtionen maximeras eller att sociala klyftor växer. D.v.s. det enda kapitalismen gör är att optimera utbud och efterfrågan. Det har i sig inga konsekvenser för konsumtionsmönster. Att införa köp-inget-dagar har därför ingen inverkan alls, så länge optimeringen får utrymme.

Åå, vad jag skulle vilja vara fluga på väggen när de här rösterna debatterar för att se hur de förhåller sig till varandras argument om konsumtionens roll i marknadsekonomin (alltså, helt utan ironi, jag är nyfiken vad de skulle säga).

filmpropaganda, del 1

Ett tag upprätthöll jag en filmblogg och avstod därför från att skriva om film här. Men nu ser jag antingen för lite eller för mycket film för att orka traggla den där bloggen (som egentligen mest var en språk- och skrivövning). Jag har dessutom här på bloggen försökt att inte ge mig hän åt en av mina mest infantila drag: manin för listor. Men här kan jag inte låta bli. Jag har fått upp ögonen för IMDB:s listor och vill samla ihop lite favoritfilmer, delvis för att kompilera namn för egna syften (ni vet det där irriterande när man fort behöver namnet på en film men glömt det). Jag börjar med dokumentärer: en samling dokumentärer som på olika sätt gjort intryck på mig. En del är givna klassiker, medan andra är små produktioner som jag råkat på genom de statliga tevekanalernas sändningar. Vissa filmer har fina kompisar rekommenderat. De går antagligen att ful-ladda ner härifrån det elektroniska nätet. Eftersom jag själv uppskattar filmtips från olika håll blygs jag inte det minsta av dylika list-excesser. Och jag tar med tacksamhet emot alla slags filmtips, särskilt bra dokumentärer!

28 November 2013

You shouldn't let poets lie to you

Det här är briljant, mysko, bara fint:


26 November 2013

medelklassen

Det har varit ett himla hallå om medelklassen här på sistone, i tidningarna, i samhällskritiska kolumner. Jag har en lite blandad känsla. En bra poäng som ofta görs är att arbete på olika håll prekariseras och det gäller och drabbar också den s.k. medelklassen (läser Guy Standings bok The Precariat just nu och han gör tror jag en sån poäng). Folk är jävligt rädda för att förlora allt och fler och fler hot tornar upp sig. En annan viktig poäng som förts fram är att det drivs en falsk politik som tänker sig veta vad "medelklassen" vill ha (mer i plånboken) och att det är dags att sätta den politiken under lupp.Speciellt bra är Fredrik Sonck som i Ny tid skriver att det är dags att sluta flumma om kulturella privilegier och att det är dags att titta på klass i socio-ekonomisk bemärkelse. "I det perspektivet handlar klass om att ha kapital att falla tillbaka på om man en dag skulle bli helt arbetsoförmögen och samhällets skyddsnät inte erbjuder mer än existensminimum. Man måste alltså besitta någon form av egendom, som till relativt låg risk ger avkastning, vare sig det är räntor eller billigt boende i en obelånad lägenhet." Den slutsats jag själv drar av hans kolumn är att klassprat t.ex. i bemärkelsen "nu när medelklassen får det lite sämre kommer det att vara en politisk väckarklocka" inte riktigt fungerar. Det handlar om att blottlägga former av beroenden, av arbetsinkomst och välfärdsstaten. Här är det, tycker jag själv, ganska ointressant att sortera människor in i klasser som om det gäller en sociologisk exercis där man rotar i olika kategorier.

Därför blir jag förbryllad av ett sånt här uttalande (ur dagens HBL):
För att ett modernt samhälle ska fungera behövs medelklassen. Här finns resurser och kreativitet och inte minst ett sammanhållande kitt i form av gemensamma värderingar, som både skapar framsteg och förhindrar att samhället faller isär. Därför är medelklassens överlevnad avgörande för varje demokratiskt land.
Jag undrar över det här med värderingar. Vad avses? Och finns det risker med att tänka att någon viss klass, t.ex. medelklassen, är "samhällsbärande"? Vad innebär en sån tanke? Varför är det lockande att tänka att en viss klass får samhället att hålla ihop? - - Och det här med kreativitet, kan man verkligen ta en sån tanke på allvar? Nja-e, det är mycket jag finner betänkligt här.

24 November 2013

just kids/new york/nostalgi

För ganska länge sen jamsade jag om att jag läst så få böcker som på ett berörande/bra sätt handlar om kärlek (frossande i detaljer kring Man+Kvinna klarar jag mig alldeles utmärkt utan). Nu läser jag Just kids, en bok om - kärlek. Och den är riktigt fin. Patti Smith skriver om sin mångskiftande relation till konstnären Robert Mapplethorpe. Robert och Patti bökar runt i New York där de pysslar med konst och hänger i olika skumma kretsar och under tiden genomgår deras relation en mängd förändringar. I vanliga fall skulle all denna konstnärsromantik (livet som konst, konsten som liv, Rimbaud&Baudelaire, etc.) stå mig upp i halsen. Nu bryr jag mig inte, det är så hon skildrar världen, deras tillvaro. Flummigt, skarpt, rörande - jag kapitulerar.


När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på New York, en odräglig metropol full av krazigt enorma klasskillnader och arbetsgalenskap. Underligt nog saknar jag det där stället mellan varven. Hösten jag var i stan ägnade jag åt allmänt kringvandrande, dagdrivarliv med stopp på universitet då och då, snarare än duktigt forskande och networkande; en jävligt skön period av promenerande, ensamhetens varianter, tid att fundera, gå runt halva stan på jakt efter en kaka. En höst som aldrig blev vinter. Augusti septemer oktober november december - en lång tid, kinda. Det var kanske meningen att jag skulle läsa, diskutera, filosofera men mestadels gav jag efter för de personliga inklinationerna - tog det lugnt o rullade på stan. Låg på den knöliga soffsängen hemmavid och funderade på hur dagen skulle arta sig. Gick till olika barer och kaféer, tog en daglig djuplur (eller två) på tunnelbanan ("det är farligt att sova på tunnelbanan") och hälsade på J&A vid storhavet när det började kännas riktigt ensligt. Det var alltid upplyftande och lite spännande att åka den långa vägen ner till deras hoods och stiga av tåget vid det fantasieggande Sheepshead bay. J kokade kaffe på sitt vidlyftiga sätt, universums bästa (enligt henne själv) och A snackade om den konstiga grannen som aldrig kunde lämna dem ifred. Vi tog promenader vid stranden med sovjetbumlingar till hus och flanörer. A berättade om Ryssland och J höll låda om de otäcka liberalerna (= jag). Fina typer som jag saknar.


Det är många platser som figurerar i Just kids och det får mig att tänka på alla hörn i den där stan. Mina dagliga ritualer omfattade svettiga smörgåsar på förmiddagen i mina hoods i Flatbush. På fiket smyglyssnade på gubbdagiset där, mannen som alltid skämtade om att han skulle knycka mina pängar, damen i kassan som såg uttråkad ut. Kravla över vägen till tunnelbanan. Hoppa av vid 4e gatan och sova på biblioteket, sitta i läsesal med Freuds samlade (går en Freudkurs med en psykoanalytiker som är helt fantastiskt rolig att lyssna på; han pratar på ett sätt som omedelbart gör det klart att psykoanalysen är viktig, och samtidigt väjer han inte för det knasiga hos Freud), köpa kaffe av en tant som himlar med ögonen (kaffe nu IGEN), sitta på insten och vantrivas i kulturkritiska kulturen men å andra sidan trivas i bokmyllret och roat iaktta det hela.

Det är inte så kul att hänga hemma: den konstiga tystnaden i lägenheten med den svenska tjejen som fått drömjobbet på New York Times, finansavdelningen och som mest verkar umgås med sina fnittrande svenska kompisar som jag brukar träffa på gatan på väg hem från uni. Jag läser romaner i mitt rum utan dörr på den slippriga soffan som påminner om filosofernas som fanns i gamla Humanisticum i tiden och mitt i allt hoppar jag till av att elementet puffar igång under storartat skrammel, pip och pysande. Ibland skriker den sjuka, galna katten nerifrån gården. Den jamar på ett sätt som jag aldrig hört någon katt jama: sånt där desperat-aggressivt-övernaturligt mjau som får det att krypa längs ryggraden.

Istället för att bilda mig driver jag på stan: promenader längs blåsiga east river bara för att fly andra förpliktelser, sitta en stund i Carl Schurz park, snokar upp den flottigaste dinern. Maten är nästan aldrig god på de där dinersen men ändå går jag envist till dem och beställer den ena rätten läskigare än den, och serveringspersonalen tillhör den gamla, burdusa skolan där det hör till att få kunden att veta var skåpet ska stå. Går genom sjukhusområden, ner längs lower east side - och rakt in i Burp castle, baren som specialiserat sig på kitsch, mörker, belgisk öl och tystnad (personalen hyssjar med jämna mellanrum på alltför högljudda pratkvarnar). Jag kånkar hela tiden på böcker. Också på Burp castle försöker jag läsa men det är alldeles för mörkt men jag sitter där och stavar ändå. Är det inte kontemplation på burp castle är det Billy Mark's bar på nionde avenyn där smockan ständigt hänger i luften eftersom ägaren är en grälsjuk person som vill mucka med alla sina kunder (mestadels godmodigt folk från kvarteren). Det är ett underbart ställe: musiken på max, skränig soul ur högtalarna och något slags tidlös ruffighet, ständig natt.


I New York finns det hemska kaffekedjor och en hetsig take away-okultur men där finns också en massa bra ställen. Det tar lite tid och envist stadsrotande att hitta till dem bara. Edgar's café på upper west side med bakelserna och de högljudda tanterna är ett sånt - jag bodde ett tag längre upp, i Harlem, och det var roligt att gå genom höstvarma Central park ner dit. Edgar's café vill framstå som lite fint, för fint folk med god smak. Vissa menade att kakorna kan vara mögliga vissa dagar där de trängdes i sina montrar men det tror jag inte på. På Edgar's sitter jag och fantiserar om psykoanalytiker och neurotiska New York-bor och den skiftande överklassen. Ägaren känner stamkunderna och hans person är både skrämmande och respektingivande.

Stan centreras vissa dagar kring bibban i west village/chelsea. Varje dag ser jag mannen, kanske hemlös, som sitter nånstans på sjätte avenyn med en tjock mössa på huvet och blicken nån annanstans. Han påminde om någon. New School är å ena sidan ett kritiskt och progressivt universitet, men samtidigt känns det som en lång väg från gatan till biblioteket. Utanför universitetsbyggnaderna står välklädda hipsters som svajar och röker och småpratar. Jag kämpar emot impulsen att fly därifrån och göra något helt annat än att sitta där. Inne i biblioteket är det mycket på gång och någon håller tal om the liberal state. En vanlig dag på New School. Jag pratar ibland med bibliotekarien med burrigt rött hår och tjock tysk brytning som är övertygad om att jag är en vilsen student, 21 år gammal. Jag låter henne tro det. När jag tröttnar på bibban tar jag en promenad i Chelsea, tänker på Valerie Solanas och sätter mig på the grey dog för att jobba.

Ser en massa fina filmer den där hösten på olika biografer runtomkring i stan, i Queens, i Brooklyn, på Manhattan - ännu har inte megakedjorna tagit över och det var roligt att upptäcka stan på samma gång som jag ivrigt letade efter kvällens obskyraste film (filmarkivet på 2a avenyn är en höjdare). Hipsterbrats i Williamsburg fick jag stå ut med eftersom en av de roligaste biograferna ligger i den stadsdelen (Spectacle). Om man vill utsätta sig för det kan man sticka sig in i någon bar för att lyssna på indieband med rojsigt sound och självironiska texter - men det kanske man inte nödvändigtvis vill (något med de där poserande indiekillarna som är macho på sitt hypersjälvmedvetna vis är übersnark). En kväll befinner jag mig i tillståndet rund under foten efter en barkväll i Red hook i västra Brooklyn där gemytligt folk i olika åldrar jammar tillsammans varje lördag och genom något slags magi hittar jag till nattbuss och tunnelbanebyten och hem till mig själv. Om man ska åka till ett enda ställa i den där stan ska man fara till Red hook, en vindpinad avkrok som får en att glömma femte avenyn och sexandthecity-helveten. Men de flesta stadsdel genomgår något slags förvandling och den förvandlingen stavas P-E-N-G-A-R, rusta upp och göra området otillgängligt för dem som tidigare bott där och därför är det egentligen bara ruttet att romantisera "mysiga områden". Det ofrivilliga minnet tar mig till sextonde gatan, regniga skitkvällar efter sena föreläsningar, springa till tunnelbanan vid Union square. Antingen kvävande varmt eller skitkallt där nere. En kille brukade spela marimba vid mitt hemspår och vissa dagar hade han sin kompis med sig som ackompanjerade. Jag klämmer in mig i tåget och måste se till att rycka upp sig ur dimmorna passligt till Parkside avenue. En natt vaknar jag av att en mus håller på att klättra runt i rummet. Först tror jag att jag inbillar mig, virrighet och neuros utomlands, men sen ser jag den kila över golvet, destination okänd. Musen är nog lika rädd som jag.


Går en fin kurs om Arendt som lärde mig typ allt man behöver veta. Föreläsaren heter Bernstein, har lite kvar av sitt skottska uttal och har såna där filosofgester, dramatiska suckar och det är show hela tiden, på ett bra sätt - till och med när det är Hegels rättsfilosofi som läggs ut är det gas under pedalerna; han är old school på new school och verkar sympatisk men också väldigt akademisk på det där sättet som jag iaktagit hos många av lärarna och jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör det där akademiska. Det är lockande att hålla låg profil. Jag håller låg profil. Sporadiska samtal och artigheter utbyts. Jag konstaterar lugnt att folk kan sin Kant på sina fem fingrar, att de är mycket belästa och smarta men svåra att komma in på livet (och jag är svår att komma in på livet) - sen håller jag mig till mitt. Kommer att tänka på den schweiziska killen på universitetet som var upp över öronen i Axel Honneth (Habermas' elev som skriver synnerligen tråkigt) som han nästan hade som handledare, förklarade han omständigt; vi gick på samma marxkurs (fullpackad föreläsningssal, förvirring hela tiden) och han pratade så lågmält att jag knappt hörde ett ord av vad han sa, förutom Honneth, Honneth.


Söndagarna var bäst: kontemplation på tvätteriet, tanterna som skyfflade runt sina barnbarn, jag på min stol med en bok - trivsamma timmar som vanligen kulminerade med ett besök på den indiska restaurangen på hörnet med helt himmelsk vegecurry där ägaren alltid växlade några ord och sa något uppmuntrande. Söndagspromenad bland medelklassen i Park slope, går hem genom prospect park och kollar på folk som firar ledig dag, hittar fram till de egna kvarten, de bekanta husen. Istället för att köpa vettig och näringsrik mat från närbutiken handlar jag slemmig amerikaläsk och Orios. Det lever jag på den där hösten.

22 November 2013

välfärdssamhället krackelerar?

En kort och antagligen fånig fråga. Jag läser i gårdagens Husis (21.11) om en bok som blivit nominerad till fack-Finlandia. Boken handlar om sinande oljekällor och hur saker förändras i och med det. Husis vinkel på det här (jag har inte läst boken) är delvis olika formuleringar om att välfärden då kommer att få stryka på foten på olika sätt (rubrik: "Vi utnyttjar välfärdens sista droppe"). Enligt HBL föreställer sig författarna till boken att välfärdssamhället inom en snar framtid monterats ner. "Det trista är att boken ger verkligt dåliga odds för att välfärdssamhället - som redan lever på lån - inte ska avveckla sig självt." Avveckla sig självt, minsann. Men samtidigt pratar man om att vår "livsstil" (semesterresor, privatbilism och annat) är omöjlig att upprätthålla. Det är, tycker jag, nog en helt annan kategori. Jag reagerar på grumligheten - som jag ser det - i hur man tänker på att vi inte kan leva som vi gör nu. Det är enormt viktigt att se att våra liv i överflöd och slöseri helt enkelt av nödvändighet kommer att ändras, och det drastiskt. Men välfärd? Jag har författat en text om varför det är farligt att tänka att vi måste förbereda oss på att välfärden skärs ner, att oron om att välfärdsstaten håller på att gå i graven blir en självuppfyllande profetia som avskaffar politiken, eller den subversiva politiska föreställningskraften till förmån för ett underkuvat "det går som det går, bara att förbereda sig på det värsta". I den texten tänkte jag på "välfärd" som de grundläggande sätt på vilka basbehov tillgodoses genom den sk. välfärdsstaten. Nu drabbar mig en liknande tanke. Varför skrivs det om att hyvla i välfärden snarare än att - öh - hyvla i kapitalismen? Är tanken helt enkelt så främmande, att det är lättare att föreställa sig välfärdsstaten, grundbehoven, krackelera än att föreställa sig ett annat ekonomiskt system som innebär t.ex. mindre svinn? (I artikeln talar man istället i allmänna termer om att förbättra "oljeeffektiviteten" - ärligt talat har jag ingen aning om vad det betyder.) Med andra ord: vad innebär de här framtidsutsikterna om att den billiga och lättillgängliga oljan tar slut, på vilket sätt ställs scenariot upp och vilken plats ges åt det politiska?

Barnsliga frågor, visst. Men sånt går jag runt och undrar. Den här bloggen har karaktären av tankens fisar, sådeså.

21 November 2013

luftombyte

Det är något jox med ventilationen på mitt jobb. Om rummet ens är lite varmt blir där kvavt som i något slags krypta. Man sitter slö och dö på sin stol och kippar efter luft. Så vrids temperaturen ner för att få bort den där närmast bedövande dåliga luften. Det kvava försvinner, men det blir kallt, ja så kyligt att jag börjar föreställa mig att jag befinner mig på en polarexpedition. Sitter med frostbitna händer och en istapp under näsan, musklerna styva och spända - kan inte tänka en enda tanke. Jag säger till Y det som alltid nån av oss säger under dagens lopp: "jag tar en lur". Lägger mig på jobbsoffan, för kallt för att sova, somnar sen ändå. Drömmer att jag ligger i samma soffa och med jättehög, nästan skrikig röst föreläser för Y om vad "produktionsförhållanden" är, egentligen. Håller på i evigheter, lägger ut & lägger ut, förklarar och härjar. Y är tyst i sitt hörn. Sen -. Eller drömmer jag det där? Jag vaknar upp i samma soffa i samma kyliga rum och funderar efter. Men det var den skitdagen. Nu sitter jag hemma i ett trivsamt dammoln och lyssnar på den sorgligaste musiken och försöker filosofera medelst tegelstenar. Det fungerar. Det är roligt att skriva just nu. Jag är glad som en lärka här i höstmörkret, bland textslimsorna.


19 November 2013

Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.

17 November 2013

"att visa upp en rättvis helhetsbild"

I torsdagens Hufvudstadsblad (14.11) finns en artikel om djurrättsaktivister som smygfilmat på djurgårdar under de senaste veckorna. Husis rapporterar och visar upp vämjeliga bilder av djur som på uppenbara vis far illa. En representant för Svenska lantbruksproducenternas centralförbund lyfter fram det argument som hör till stapelvarorna i det här sammanhanget när det gäller att försvara egna intressen: han säger att bilderna inte är "representativa". Men vad är då den "representativa" verkligheten? Jo, HBL:s läsare får besked när han uttalar sig om hur saker måste vara:
Vissa bilder visar friska djur i mycket trånga eller trista förhållanden. Måste det vara så?
Ja och nej. Producenterna skulle säkert ge djuren mer utrymme men det är en kostnadsfråga. Ladugårdar och svinstall måste nyttjas fullt ut. Vi konkurrerar på en öppen marknad.
Innan det har samma person betygat att producenterna nog värnar om djurens välbefinnande. Men, för att ställa den enklaste av enkla frågor: om det är så att det är maximeringens logik som helt avgör hur djur sköts (exklusive lagstiftningens gränser) då verkar det inte finnas något som helst utrymme att beakta "välbefinnande". Så, vad företrädaren för intresseorganisationen ifråga verkar säga är att den "rättvisa helhetsbild" som djurrättsaktivisterna hela tiden förvanskar är att djuren är råmaterial i en vinstskapande verksamhet där de enda yttre ramarna sätts av den gällande lagstiftningens definitioner av "misskötsel" (citat: "Det är klart, stöter man på misskötsel som direkt bryter mot lagen måste det åtgärdas"). Här finns alltså inga moraliska frågor alls (enligt representanten alltså), utan bara frågor om att i något slags allmän bemärkelse följa de rådande lagarna, och därutöver är det den öppna marknadens konkurrens som gäller. (Samma representant säger att EU bör ta tag i frågan om trånga utrymmen; det står igen klart att han inte ser det som realistiskt att djurhållarna själva tar i tu med detta?) - - Är det inte just det som de här bilderna helt rättvist visar upp? Den aktivist* Husis talar med säger också att syftet med filmandet är att visa upp en helhetsbild, en översikt över vad som försiggår i djurhållningen i stort och vad som sker när djur blir produkter - avsikten är inte att avslöja enskilda fall av vanskötsel.

Justitieminister Henriksson prövar begreppet "störande av näringsverksamhet" som en beskrivning av vad aktivisterna gjort sig skyldiga till - ett mycket intressant begrepp som, om jag fattat rätt, ännu inte är vedertaget, utan ett begrepp som justitieministern ser som en möjlig brottsrubricering. Djurrättsaktivisten i artikeln gör en bra poäng när hon säger att det inte borde vara en privatsak hur djur behandlas.

* Jag oroar mig igen över den negativa stämpel som "aktivist" har när djurrättsrörelsen angrips. Det är mycket märkligt att det blivit så. Aktivist borde ju vara det bästa en människa kan vara. För övrigt har jag själv mycket, mycket svårt att se någon betänklighet över huvud taget med att smygfilma djurgårdar. Jag har oerhört svårt att se varför det skulle vara en helig rättighet att hålla produktionsprocessen hemlig, även om denna heliga rättighet naturligtvis är central inom kapitalismen.


16 November 2013

jobb som jobb

Jag kollar på Aktuellt från SVT. I ett reportage berättas väldigt utdraget om att den svenska armén ser sig tvungen till att anställa folk på deltid. Armén måste bemannas när den allmänna värnplikten avskaffats. Men det gäller att "rekrytera" folk. Journalisten från Aktuellt beger sig ut i skogen för att intervjua yrkesmilitärer. En yrkesmilitär krälar på marken in i en buske och förklarar att "det är lite bökigt". En säger att han trivs bra både som mäklare och i det militära. Militärerna myser i höstmörkret under en presenning och en lövhög. Kameralamporna riktas mot de grönmålade ansiktena. Militärerna beskriver tålmodigt vad arbetsgivaren tycker om det andra, militära deltidsjobbet och en pratar om "poolen" av yrkesmilitärer. Med bössorna i handen berättar de sakligt om sina övriga jobb, läkare och murare och politisk sekreterare. Regnet droppar från presenningen och en annan armémänniska med affärsmässig framtoning pratar business: konkurrenskraftiga löner ska ju upprätthållas så att folk lockas till denna bana och man har verkligen tänkt på det här med "attraktiva villkor" och "kvalitativ verksamhet".

- - - Alltså kanske är det min pacifism som talar här, men jag tyckte på det stora hela att det där reportaget var lite absurt, något med myskrälandet, pengapratandet och samtidigt - att förbereda sig för en krigssituation som ett yrke. Man pratade om militärbanan som vilket jobb som helst, lönearbete, och samtidigt framställdes yrkessoldatens tillvaro lite som ett trivsamt scoutläger (jag har aldrig varit på scoutläger), ett jobb man på olika sätt kan känna sig hemma i. Det pratas om "annorlunda miljö" och naturupplevelser, "sen är det viktigt att Sverige har ett bra försvar". I den där förmannens retorik kopplas jobbet på ett slående sätt bort från sina syften och blir något helt i allmänhet ("konkurrenskraftiga löner"). Som liksom att det är helt självklart vad det betyder att locka folk till armén som "bransch" där det finns "efterfrågan" på folk som är beredda att jobba deltid. Samtidigt är det folk i reportaget som pratar om att jobbet i sig är värdefullt och att pengarna inte är det viktigaste; de verkar trivas med vad de håller på med, att vara ute i skogen osv. Något med den där dubbelheten, och vad den betyder i det här specifika fallet.

Men kanske pratar jag nonsens nu? Jag har ingen bestämd åsikt om något här, bara i vanlig o-ordning en sorts vag förundran över hur man pratar om saker och det som var slående var att reportaget skildrade ett slags vardaglighet i något jag alls har svårt att föreställa mig som vardag (och det finns en hel del jobb jag känner liknande inför, av olika anledningar) - vilket naturligtvis säger en hel del om mig.

14 November 2013

"riktigt arbete"?

Randomgooglar på jobbet för att få inspiration till en sak jag skriver på. Börjar läsa om en reklamkampanj Levi's körde stort på för några år sen. Idén var att företaget åkte iväg till ett litet krisdrabbat ställe för att där smälla upp några kameror i syfte att göra videor där RIKTIGT arbete hyllas. En av videorna påminner om den sämsta aspekten av t.ex. Terence Malicks estetik. Byxor på ett klädstreck som poetiskt  flyger omkring i vinden. Den andra är retro-chic med riktiga arbetare som bygger upp stan. Andan är amerikanskt optimistisk: framåt, framåt! Med riktigt arbete tar man sig vart som helst och snygga (?) jeans har man också. Skälet till att jag rotar i detta är att jag sitter och grunnar på det här med att synliggöra arbete, vad det kan betyda, hur man talar om att synliggöra arbete - och vilka skumma sidor det kan ha när man vill synliggöra Riktigt Arbete ur vilket nationer byggs upp och hålls samman. Här har vi det skummaste skumma. Okej, visst är det bra att staden Braddock får pängar av Levi's, men hela projektet andas så mycket dubbelmoral och kapitalistideologi ("allas arbete är värdefullt" som en form av bild som ständigt förs fram, trots verkligheten, där helt andra begrepp om värde råder) att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jobba hårt, ta sig ut ur krisen - KONSUMERA BYXOR. Himlen är magiskt blå. I en av videorna mässar en unge elegiska repliker om de där hjältarna som byggde amerikat, om folk som blev lessna och lämnade stan och eländet. Men: "Maybe the world breaks on purpuse, so that there's work to do." M-hm. Kapitalismen ser nog till att det där scenariot blir sant.








13 November 2013

"begriplighet"

Jag roar mig med att gå en kurs om antropologins filosofi och där slås jag för tusende gången av filosofins märkliga sätt att göra mos och grus av den livslevande världens mångfald. Det är detta ständiga tjat om begripligheten. BEGRIPLIGHETEN (intelligibility). Den är a och o när det gäller allt annat än oss själva. Allt ska BEGRIPAS: regndanser, kosmologier, John Cooks död, återuppståndelsen, könsstympning, en intrikat rit där man låtsas att någon dödas. Som om den första frågan vi ställer oss i relation till en ny sak: but what does it MEAN? Och att den frågan ställs i något slags avmätt allmänt utrönande om hur det på riktigt ligger till (snarare än att man t.ex. omedelbart har olika reaktioner och förförståelser i relation till saker man förundras över). Det som är mest lustigt med allt detta är att vissa filosofer just i och med sina förståelsebekymmer får det att se ut som om vi människor går runt här i jordelivet med endast uteslutande en enda sak framför näsan och ögonen: "getting the world right" (och om vi inte medvetet går omkring och gör oss teorier om saker finns dessa teorier mystiskt inbyggda i allt vi gör). Vilka sysslor vi än är insyltade i är det ett bestyr som upptar vår uppmärksamhet jämt och ständigt och helt grundläggande konstituerar det mänskliga varat: "our cognitive enterprise of reasoning". Om det är något enskilt som jag blivit ytterst skeptisk till under åren av filosofistudier är det det här med filosofer som ska förstå och begripa eller filosofer som lägger ut hur vi ständigtjämt är inslingrade i förståelseproblem. Genast när förståelseordet dyker upp börjar varningsklockorna dåna i huvudet. Förstå, vad då förstå?

Our cognitive enterprise of reasoning, det var nog dagens festligaste uttryck.

 (Kursen jag går på är bra, det är de rationalistiska filosoferna som är minst sagt surrealistiska.)

10 November 2013

Janet Frame: En ängel vid mitt bord

Janet Frame är en himla bra författare. Jag läser en samlingsvolym bestående av hennes tre självbiografiska böcker som på svenska går under namnet En ängel vid mitt bord. Böckerna skrevs under åttiotalet. Under hösten har jag långsamläst den här dunderklumpen till bok och har befunnit mig lika mycket i Nya Zeeland som i Åbo - boken blir ett slags låtsaskompis. Frame skriver om smärtsamma saker på ett uppriktigt sätt med en absolut frånvaro av sentimentalitet och ett beundransvärt ointresse för att gå in i sånt som är hemskt för att just gräva i det hemska. Precis som i den enda roman av Frame jag läst, Mot ännu en sommar (stor rekommendation!) är det fantasin som ofta står i centrum. Fantasi framställs som ett slags inåtvändande som kan vara både en frestelse och en tillflykt, men också ett sätt att gestalta världen, att få något att träda fram. Den här självbiografin handlar följaktligen lika mycket om hur Frame betraktar världen, hur hon tänker och känner, som det man kunde kalla "yttre skeenden" (vilka ofta kan behandlas med en slående kortfattadhet). Boken kretsar långt kring skrivandet, viljan att bli en författare, men det sätt som Frame beskriver sin skrivarbana ligger långt, långt borta från de vanliga berättelserna om skrivandet som en en spikrak väg mot det egna andliga rummet (ni vet såna där berättare om författaren-som-underdog), även om skrivandet har en viktig roll här, men Frame skriver också ödmjukt om tvivel och osäkerhet inför det här med författarskap: är jag en författare? Jag har försökt klargöra för mig själv varför jag gillar boken så mycket. Kanske är det för att Frame på ett sätt jag sällan stött på lystrar till hur folk talar, små vardagsuttryck, sånt som folk upprepar och hamrar in sådär i förbifarten - hur fraser är sprängfyllda av betydelse trots och på grund av sin ytligt sett förbiglidande alldaglighet. Ett exempel på detta är när Janet kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter åratal av vistelser på mentalsjukhus (där hon feldiagnostiseras). Föräldrarna tassar ängsligt omkring och försöker bete sig som att allt är som vanligt. Till andra säger de så där lättsamt: "det är så roligt att ha Janet hemma igen!" Det är just sånt som Frame lyckas fånga, och hon gör det utan stora gester (det är kanske inget man tror om man läser en kort baksidestext som fokuserar på dramatiska detaljer i Frames liv). På det stora hela är det nog just detta som kan sägas känneteckna de tre delarna av självbiografin: en lågmäld rättframhet som inte väjer för att beskriva livet som skört, men samtidigt robust i sin framåtriktadhet mitt i de praktiska bestyren. (En ängel vid mitt bord finns också som film, regisserad av Jane Campion. Jag såg den för en hel del år sen och minns att jag tyckte om den.)

7 November 2013

Nationens öde

Ja okej nu harvar jag i samma spår som precis alla andra. Pekka Himanen är antagligen humormaterial #1 ute i stugorna just idag. Men det här kan jag inte låta bli (jag citerar ur Husis):
– Man kan hävda att den viktigaste grunden för förändring är en förnyad andlig eller spirituell kultur, sammanfattar han.
Och på den punkten lämnar den politiska debatten och massmedias fixering på de enkla sanningarna och den lätta underhållningen en del övrigt att önska, menar han:
– Under forskningsprojektets gång har det tydligt framkommit att en ännu större utmaning än samhällets välfärd och det ekonomiska hållbarhetsgapet är nationens intellektuella hållbarhetsgap, skriver han.
Alltså det här med att en "intellektuell [ANDLIG] kultur" betraktas som nationens känns ju ohyggligt fräscht och framåtblickande. Snarare än att det är samarbetet med Manuel Castells som påverkat Himanen låter det som om huvudkällan till inspiration är att riksfilosofen hållit "andliga" seanser där han fått kontakt med J.V Snellmans spöke som gav ungfilosofen vissa riktlinjer gällande nationens öde, andens fortskridande utveckling mot det absoluta och den fullständiga bildningen. Alltså det hemska är att jag får minilite lust att perversionsbläddra i den där skriften. Men lovarpåhedersord - ska inte ge mig hän åt dylika dunkla begär.

Och "den lätta underhållningen"? Nationen måste välja en annorlunda väg.

(De fluffiga och pompösa abstraktioner som jag stöter på i samband med rapportrapporteringen i Helsingin sanomat får mig att tänka en sak, och det är: måtte det finnas en finskspråkig Elfriede Jelinek som gör upp med det här språkbruket! Själv kan jag inte ens läsa ett ord som tulevaisuusselonteko utan att storfnissa.)

5 November 2013

re: med lönearbete jämförbar syssla

För ett tag sen skrev jag om hur nån nisse kommit att tänka på att arbetslösas utkomststöd kanske borde sänkas om det visar sig att dessa arbetar frivilligt och oavlönat i organisationer. På arbets- och närningsministeriet oroade man sig över att frivilligarbete snedvrider konkurrensen.

Nu är en liknande fråga uppe igen, och igen handlar det om att dra allt under lönearbetets gigantiska kam och att framhålla det här med konkurrens. Jag läser om att skatteverket infört någon regel som rör tidsbankernas utbyte av tjänster. På hemsidan deras står så här:
Utbytesarbete baserar sig på ett avtal mellan två parter enligt vilket den ena parten utför ett arbete åt den andra på det villkoret att denne å sin sida utför ett arbete i gengäld. Arbetsprestationer och tjänster som byts via en tidsbank skiljer sig från utbytesarbete närmast så att medlemmarna i en tidsbank inte byter arbetsprestationer direkt med varandra.  I båda fallen rör det sig om arbete mot vederlag och därför beskattas inkomsten.
Förutsatt att arbetet utförs sporadiskt och kan jämställas med sedvanlig grannhjälp av ringa omfattning är även utbytesarbete och tidsbanksverksamhet skattefria.
(Hur det här funkar i praktiken förstår jag mig inte på. Vad räknas som "vederlag"? På FB skriver någon (representant från skattemyndigheterna?) att också ett fall där man byter tjänster med varandra kan vara skattefritt om det är "tavanomaista" eller "satunnaista". Frågor kan ställas här.)

Alltså jag vet inte mycket om beskattning, men det här får mig att se rött. En debatt utbryter på FB och jag tar mig friheten att i stora drag återge en del av den här. En person hävdade att tidsbankerna innebär en snedvridning om det är så att de tjänster som erbjuds där inte beskattas; tänk om det är så att vissa anlitar tidsbanken istället för att använda sig av skattbelagda tjänster? Staten förlorar inkomster, menade hen, och det är allmänt orättvist att tidsbankerna på detta vis har en konkurrensfördel. - - Själv tycker jag att ett dylikt sätt att resonera förutsätter att man helt och hållet jämställer tidsbankernas tjänster och arbetstid (utbytet grundar sig på enheten tovi, en tidsenhet) och lönearbetets tjänster och arbetstid. Det här anser jag vara synnerligen problematiskt, i synnerhet eftersom hela denna sammanslagning utgår från att utbyte är något neutralt som kan utvecklas som lönearbete eller tidsbanker, men som helt jämförbara system där bytet i princip betyder samma sak, bara att i det ena fallet finns pengar med som en teknisk lösning och i det andra inte. Jag skulle säga att utbyte i de två fallen är förankrade i två helt olika sammanhang där grunden inte är ett neutralt byte. Tanken om neutralt byte som ett slags universell enhet är en individualistisk nationalekonomisk fantasi. (Man bör kanske till och med sätta ett frågetecken i kanten när det sägs att tidsbankerna bygger på en byteslogik. Som en påpekar på ovan nämnda facebooksida är en tovi inte något som förpliktigar mig till något öht.)

Det andra huvudproblemet är att man tänker att det är lönearbetets abstrakta arbetstid som också förekommer i tidsbankerna, och att också den arbetstiden kunde beskattas på jämförbart vis. Det är inte hållbart att tänka sig att för varje arbetstimme i tidsbanken förlorar staten potentiella skatteinkomster eftersom utgångspunkten då är att "arbetstimme" här betyder precis samma sak.

För egen del skulle jag säga att detta snedvrider vad tidsbankerna och kapitalismen är. Tidsbankerna handlar om konkreta tjänster och uppgjifter, det rör sig om människor som bildar nätverk, vill umgås, dela med sig, människor som kan saker eller som kan förlita sig på andras kunskaper och erfarenheter. Det kan vara människor som inte har råd att köpa tjänster, det kan vara människor som vill ha alternativ till de kommersiella tjänsterna, det kan vara människor som vill att deras kunnande ska vara nyttigt, men inte på det vinstmaximerande sättet (och på samma sätt finns det säkert många skäl till varför folk använder andras tjänster, eller varför man inte gör det utan vänder sig till näringsidkare). Att klippa hår, ge massage, hjälpa någon att flytta, att översätta en text - för att man kan och vill, inte för att skapa en vara.  Med andra ord: man måste skilja mellan olika begrepp om "tjänst".

Kapitalismen i sin tur utgår från att pengar ska bli mera pengar via arbete. Arbetets tid är här inte den specifika timmen där en specifik arbetsprestation uträttats, utan tidräkningen är helt insurrad i kapitalismens värdesystem, i produktivitet och möjligheten och nödtvånget att allt jämförs på samma skala. I tidsbanken finns det inget kapital, bara uppgifter som kan bytas mot andra uppgifter. Det finns verkligen inget allmänt "tid är pengar" - det är inte så att grundtanken i tidsbanken måste utgå från ett slags ekonomisk rationalitet.

Det andra helt avgörande för varför det är dumt att införa beskattning här är att tidsbankerna utgör en sorts livsviktig form av självorganisering och engagemang mellan människor. Den självregleringen skulle förändras om den blev en del av statens byråkratiska system. Risken vore att folk började tänka på tidsbanken på just det kapitalistiska sättet, som transaktioner, som strikt ekonomiska enheter. Min poäng är inte en allmän skepsis mot staten eller beskattning. Men byråkatrin borde inte finnas med här, när det gäller ett sätt att mellan människor organisera ett utbyte av arbetsuppgifter. I ett samhälle där fattigdom och utslagning hela tiden fördjupas är tidsbankernas icke-kommersiella självorganisering livsviktig.

Och ja, som det också helt riktigt påpekades i diskussionen: problemet med skattebasen är nog ett annat sorts problem - det stavas skatteparadis och skattekonkurrens och skatteplanering. Lösningen är inte att allt sugs in i kapitalismens och lönearbetets logik.

Följaktligen: allt det som vi i någon bemärkelse kunde kalla "arbete" som försiggår vid sidan av det skattepliktigade arbetet kan inte ses som "grå ekonomi". Här uppstår frågor om när det är på sin plats att tala om grå ekonomi men det tänker jag inte gå in på här.

EDIT: Läs en text om alternativa valutor i kontrast till den kapitalistiska penga- och skuldekonomin här där bl.a. begreppet "demonetization" och "deprofessionalization" anförs. Mycket intressanta saker. Jag ska läsa vidare!

4 November 2013

"kulturkritik"

För några veckor sedan ögnade jag igenom ett mejl som marknadsförde en kurs riktad till fakultetens studenter, en kurs där man lär sig skriva kulturkritik. Jag läste inte så noggrant men var helt och hållet övertygad om att ÅA sadlat om till revolutionsuniversitet eller åtminstone civilisationskritiskt sådant. Alltså, jag var helt 100 på att studenterna skulle lämna in skrivuppgifter om Spengler, Kraus, Adorno, Arendt och Marx. Drag under galoscherna i ankdammen och kalas för arga gubbar i pullover, tänkte jag, nu blir det omvälvande ankplask. För nån dag sen upplystes jag om att kursen handlar om att skriva recensioner och annat. Inledningsvis: besvikelsen! Men på riktigt - en sådan kurs om kulturellt skrivande borde jag säkert springa på, om tid funnes. Det låter som en bra och viktig kurs, hoppas den är välbesökt. En välskriven och analytisk recension är guld värd. Mycket bra initiativ, med eller utan arga pullovergubbar som hatar civilisationen.