'återgå till vardagen'?

Jag tror jag blev lite förhäxad av New York Times där ett litet tag. Jag vet inte hur det gick till. Plötsligt började jag oroa mig för New York, tunnelsystemen, hamnarna, kustområden, dumma människor som prompt ska röra sig utomhus när det är farligt, elektricitet och vatten. På natten var det en rejäl storm och regnet föll oupphörligen. Det pissgula ljuset från gatubelysningen / vindens ylande uppgår i sirener. Sen blev det inget mer. Dagsljus. Länge är det tyst; lite skrämmande tyst. Så småningom börjar folk försiktigt leta sig ut ur sina hus. Åter till vardagen. Vilken vardag? Det är söndag idag, vad är det för dag? Vad gör folk på söndagarna? Vilket slags dag är det för folk i det här området? I tidningarna är den största kontrasten till vardagen att tunnelbanan slutat gå. Och att butiker har stängt. Symbolmässigt slår inget att t.o.m. börsen plockat ner sin flagga från fasaden. Åter till vardagen: till shoppingen (människomassorna tillbaka på Times square!) och till jobbet dit vi kan ta oss på något magiskt vis på måndag. --- Ett ganska fattigt begrepp om vardag, som tenderar att aktualiseras i sådana här tider. Det är klart att den här bilden av vardag inte bara är en bild. Jag menar, vardagen som en tid där varje dag följer på nästa i en ordnad serie, där varje dag är uppspaltad, där varje aktivitet är tagen för given och dess tid också, dess form också. Kontrasten: Tänk på hur folk lättare börjar prata med varandra under sådana här omständigheter, hur hälsningsfraser byter form ('have a safe day'), hur det skapas en viss intimitet, en delaktighet som sällan annars finns där i ett samhälle som i vanliga fall är strukturerat helt annorlunda (var och en sköter sin karriär) - eller bättre: där vi strukturerar oss själva. Möten mellan människor blir kanske lite mindre förutsägbara. Det är frestande att säga: vi behöver ruskas om ibland. Men jag vet inte - vad läggs in i det?

En annorlunda beskrivning av vad kontrasten till vardag skulle innebära är kanske just att ta fasta på hur surrealistiskt det är med en folktom stad, ilande tystnad. Vilka känslor det kan väcka att höra människoröster efter en sådan här tystnad, att se en människa rasta sin hund, ungar som härjar. Eller att vara tacksam över att nästan ingen kom till skada, att folk får fortsätta sina liv, som inte satts på spel, att inte ha förlorat en närstående. I den meningen: återgå till vardagen.  -- Fast såklart är New York under de här dagarna inte alls det bästa exemplet att börja gräva i de här sakerna. Det var ju bara en liten storm (som nu är en fräsch, underbar bris). New York just nu är inte Tripoli, helt enkelt. Den kusliga tystnaden varade runt ett dygn, inte många veckor. Men jag är inte i Tripoli. Jag måste förstå vad jag upplever här. (Slutsatsen är såklart inte att jag inte borde försöka förstå vad ett inbördeskrig är, eller att det inte går att förstå 'för någon som inte varit där'.) // Vad jag har i tankarna här, om alls något, är att ett kommersialiserat, monopoliserat begrepp om vardag som shopping & arbete (här: 'återuppta den gamla trallen') gör det ganska svårt att förstå vad ett undantagstillstånd kan innebära. En sådan bild av undantagstillståndet tappar bort och banaliserar vad det betyder att en stad lamslås, stannar upp, håller andan, mobiliseras, försvinner in i sig själv, delas upp i zoner, splittras (osv). Det som plockas fram i den där problematiska föreställningen om vardag blir bara en kontrast mellan en improduktiv form av passivitet (folk sitter hemma, köper inget, resurser tärs) och en produktiv form av aktivitet. Out of business / back to business.

Det som stör mig är bilden av vardagen som förutsägbar; vi jobbar, vi vet ju alla ungefär vad som omfattas av arbete, vi handlar, vi vet alla ungefär vad det omfattar, vi umgås med vänner, vi vet ju alla ungefär vad som omfattas av det, vi tränar på gymmet & frossar ibland och vi vet ju ungefär ----- . Sen kan man bre på stort med rubriker om stormvarningar, pedagogiska kartor om hur stormen rör sig, militärt språk, Hur Ingen Vet.... Eller ett ännu bättre exempel: den ekonomiska (nya) Krisen som på något magiskt vis måste hanteras så att vi sen alla kan återgå till det Normala. (Vad jag vill säga är inte att vi ständigt lever i ett undantagstillstånd, egentligen, även om jag vet att det finns vissa som vill uttrycka saken på det sättet, kanske med viss rätt.) En del av snacket om hanteringen av de ekonomiska, ständiga kriserna verkar just stansa fast vilken plats vissa saker ska ha i våra liv. Vilken roll banker har, vilken roll arbete har, vilken roll konsumtion har, vilken roll den offentliga makten ska ha. De ekonomiska kriserna beskrivs ofta med stora rubriker där psykologiskt språk gärna använder för att visa hur dessa kriser kan ställa våra vardagsliv på ända. Därför är vad vi behöver en fast hand med den ekonomiska politiken som sätter saker på rätt kurs igen så att vi kan återgå till  - - - - ? I den här retoriken ses vardagen ses som per definition icke-politisk, anti-politisk, som Arendt (som i och för sig verkligen inte alltid tänker klart här) skulle säga: social men inte personlig. Vi hamnar i ett läge där finanskriser i och för sig kan beskrivas som kopplat till vardagen, för att den kräver små uppoffringar av oss, men när den ekonomiska utvecklingen rullar på som den ska finns här ingen koppling. (Ursäkta upprepning från tidigare inlägg)

Svåra saker. Jag har nog blandat in för många funderingar i samma soppa.

PS: Under ett presstillfälle i går kväll talade borgmästaren för New York, Michael Bloomberg (som är obunden, om jag fattat rätt?) om de senaste händelserna, prognoserna, åtgärderna. Han svarade också på en del frågor. En fråga handlade om huruvida fängelset som ligger på en ö ska evakueras. Bloomberg blev uppenbart irriterad. Han ville inte tala om internerna. -- När det är tal om att återvända till vardagen är det just EN VISS GRUPP som man framför allt har i tankarna: den som är vuxen, den som arbetar, den som har en bostad, den som inte bor på en anstalt.

a state of suspension

Det är rätt konstigt att vara i New York nu. Orkan på väg. Troligen. Ingen vet hur hårt den kommer att slå: kanske inte hårt alls, kanske illa. Enormt medieuppbåd. Undantagstillstånd utlyst i vissa delstater. Nationalgardet preliminärt samlat. Borgmästaren & Obama ger instruktioner. Exempelvis: det är dålig idé att spika för fönstren. Jag oroar mig för mina vänner vid Atlanten. Universitetet skickar mejl, biografen skickar mejl, tidningarna fulla av praktiska anvisningar om vilka områden som evakueras, när kollektivtrafiken tas ur bruk, alla evenemang som avbokas. Det verkar som om hela New York kommer att stanna upp och dra efter andan, vänta. Jag funderar på om jag ändå borde gå en runda till butiken. Köpa vatten, mat som inte ruttnar. Som ny i det här landet, i den här staden, vet jag ingenting om hur myndighetsspråket fungerar, på hur stort allvar varningar bör tas. 

Å andra sidan: min vardag som också stannar upp och drar efter andan. Jag gör just ingenting. Väntar på att saker ska dra igång nästa vecka på rymdskeppet, filosofifronten. Lata dagar i Harlem. Mina skor har gått sönder; tvingas köpa nya. Det är fortfarande varmt & fuktigt. Hittar en diner på 144de gatan. Ett magnifikt ställe. Coco pustar och sätter sig ner för att ta en beställning. Det kommer att ta länge, varnar hon, för hon är den enda som lagar maten. Coco skrattar åt transportsträckan Finland - Harlem och mina absurda kaffevanor. Coco säger att myndigheterna överdriver, att de vill vidta alla försiktighetsåtgärder på grund av trista erfarenheter tidigt i år. Coco serverar en sagolik smörgås och kaffe just som jag vill ha det. Coco - I'll be back. Ett stillsamt buller på gatorna, högljudd hip-hop och rnb från bilar. Ungar spelar baseball. En kille frågar vad klockan är och sen utgjuter han sig över de där icke-kristna forskarnas prognoser. De tror inte på Gud alltså kan man inte lita på dem. Pantbanker/Dunkin' donuts/beauty salon/nail salon/gourmet delis/Chase/kyrka vid kyrka. När jag går kroken upp till huset är det precis som i Åbo, samma hörn, samma känsla; tappar bort mig i tid och rum. Tom lägenhet. Min rumskompis är nästan ett spöke. Eller är det jag som är nästan ett spöke? Perspektiven. Luftkonditioneringen ruskar igång, får lapparna på bordet att virvla runt i rummet. Jag vet inte riktigt vad jag väntar på. Har ingen ro att skriva. Det kommer, hoppas jag. Tar en runda till universitetet. Förbryllas av deras bibliotek. Enorma samlingar Hegel/Freud/Adorno. Ett outgrundligt klassificeringssytem. Börjar känna igen gatorna. Men har ingen plats whatsoever någonstans. Inget sammanhang på universitetet.  Mejlar runt, frågar, tar kanske ändå för få initiativ. Sover långa, oroliga nätter. Läser New York times. Går på spelning med underbara Cat Power som just den här kvällen nästan inte är grinig alls. Publiken - knäpptyst. Silverrävar och indie chicks. Brooklyn lager till ockerpris. Chan Marshall tappar southern gothicådran på blod:

across 110th Street

En gång satt jag och E på Bristol. Vid introt till en viss sång mumlar jag förgrymmat, 'är det här barry white eller va'. Jag blev skäligen tillrättavisad, och informerad om bakgrunden till 'Across 110th street'. Denna hitlåt har jag haft i huvet i ett antal dagar. Kanske på grund av att min residens ligger - across 110th street. Annars: filmen Jackie Brown innehåller tidernas finaste slemporträtt personifierad av Robert de Niro. Han är helt fantastisk i den rollen.

ännu om tidsbankeri

I Ny Tid ingår en längre artikel om fenomenet tidsbank. Det är en intressant artikel. Tidsbanken Stadin aikapankkis ideologi är på många sätt mycket bra. Att skapa en alternativ ekonomi, en mindre abstrakt ekonomi, en ekonomi som skapar samhörighet snarare än konkurrens och splittring. I artikeln blir det dessutom klart att poängen inte är att fungera som stödmotor för den vanliga kapitalistiska ekonomin. En sak jag verkligen gillar här är hur ett begrepp som ekonomi får en innebörd som den ofta saknar. Normalt tänker man på ekonomin som i grunden kretsande kring kalkyler: tjänar man på något, eller gör man det inte; reducerande av onödiga kostnader, vinst. I det här sammanhanget är något annorlunda. Grunddimensionen här är inte vinst och förlust, kostnad, utbud och efterfrågan, även om några av dem kan komma in, utan: vad som behövs. För mig framstår just den delen som ett radikalt grepp på ekonomi. (Och nej, 'vad som behövs' är inte att jämställa med 'efterfrågan') Ekonomi kopplas här till att bli hjälpt och att få hjälp. Systemet med tidsbanker öppnar också upp intressanta frågor vilken roll kunnande har för arbete. Som det sägs i artikeln är kunnande centralt när det gäller en syssla som att stämma ett piano. När det gäller att laga mat, passa barn, städa, göra en översättning kommer en rad andra begrepp om kunnande in.

håller herr Hulot i handen

Under den gångna veckan har jag haft ett visst kulturellt utbyte med landet Amerika. Eller, ska vi säga, landet Amerika har haft ett kulturellt utbyte med mig.

- Jag irrar runt bland tvättmedel, shampoo, rengöringsmedel på jakt efter något slags tvål. Tänker: det var bra i Sovjet. Vimsar runt i butiken tills en människa i personalen börjar kika efter mig.
- Har svårt att vänja mig vid begreppet 'pharmacy' i samband med gift cards, mjukisdjur, Werther's best. Köper folk inga mediciner eller läkemedel på den här kontinenten?
- Till upprätthållandet av den värld vi människor bebor hör sysslor som städning. Jag har hört begreppet Hoover, och då inte bara i samband med FBI [läs Ellroy]. Denna begreppslighet  - eller, begreppens praktik - kostar mig nästan tre fingrar. Fråga inte hur. Jag tyckte att apparaten sög .... underligt och beslöt mig för att .... känna efter.
- Jag är paniskt rädd för dom små djuren. Under en eftermiddag färgad av allmän pessimism och världsleda tror jag mig få syn på en dylik varelse på en vägg. Vågar inte titta. Där är den. Den rör inte på sig. VAR ÄR DU NU, JULIA. Fasan. Jaget/den andra. Jag/du/det. Vågar ännu inte kika. I ögonvrån ser jag plötsligt: det är en metallbit. För Guds skull, det är en metallbit. Blänker stillsamt. (Vågar jag sova med lamporna släckta i natt?)
- Redan att ta sig ner i källaren på ett höghus visar sig vara ett helt företag. Man ska gå in i hissen, knappa in en kod, trycka på en icke-märkt, lite hemlig knapp, se ett blinkande ljus osv. Ingenting händer. Jag får gå och språka med de puerto ricanska tanterna på tvättomaten istället.
- Just det hemliga verkar vara en grej här i trakten. De riktigt häftiga barerna ska befinna sig undangömda i någon källare, någon anonym betongklump eller i bakrummet på en intetsägande pizzeria. Speakeasy. Jag tycker det här är helt och hållet bullcrap.
- Jag fumlar enormt mycket med de här drickssakerna. Hur ser procedurerna ut? Är det skämmigt att räcka över pengarna? Ska det ske liksom mera ... elegant?
- Jag har svårt att vänja mig vid säkerhetsvakerna överallt, på universitet, i kyrkor, på gatorna. Och på bibliotek. Huvudbibban är enorm till omfånget och mycket ståtlig. Efter att ha tramsat mig igenom en lång ansökningsprocedur för att få ett bibbakort (ha, så enkelt slapp jag inte undan, jag måste komma dit, visa min POST, som bevis på att jag BOR någonstans) drabbas jag av ett och annat naturbehov. Det faller sig naturligt att fråga en vakt då de ju surrar runt överallt. 'Is there ... a  restroom?' Har nämligen lärt mig att det heter så, vilorummet. Vakten står med armarna över bröstet och gastar åt mig, ¨FOR WHOM??' Jag: 'For ... me!' Säkerhetsvakten suckar. 'FOR MEN. OR FOR WOMEN.' Aha, det var det igen. New York må vara en stor och kosmopolitisk stad. Men fördomar och dumheter om kön finns ändå.
- Min nya favoritperson, säkerhetsvakten på uni, blir så glad av att jag fått ett ID-kort att hon sträcker ut handen och hojtar 'Gimme five!' Jag blir helt överlastad av situationen.
- Går och tittar på en ny lägenhet. Överallt ungar som leker gangsters, talar som gangsters, går igenom gesterna. Jag vet inte hur jag ska reagera på det. Ungar.
- Jag och min nya vän, kanske den tuffaste typ jag nånsin mött, om ni jävlas med henne, jävlas ni helt garanterat med fel person, sitter i en bar. Det är mycket hög volym. Min vän tappar fokus, stirrar mot screenerna. Den riktigt kontemplativa och fjärrskådande blicken. 'Do you know what's so beautiful about football?' 'No.' Efter tio minuters analys förstod jag inte ett dugg mera.
- Ett märkligt surrande ljud omger mig nästan hela tiden. Ett ihållande surrande, rätt höga frekvenser. Ett insektsljud, men så högt, nästan maskinellt. Syrsor, frågar jag min vän. Whaddoyoumean, säger hon slött, slut på konversationen.

Och så där håller det på. Hela tiden. Jag förstår mig inte på människor som säger att dom varit till New York en sväng för ett förlängt veckoslut. New York gör mig helt slut; fortfarande, efter mer än en vecka, måste jag idissla idel förvånande intryck, hur områden skiljer sig från varandra. Kanske Fulbright kunde anställa mig som en resursperson?
Eller kanske borde vissa se mer på teve.

håller Kafka i handen

Jag trasslar till saker och saker trasslas till. Det är för att studera som jag är här. Men jag är inte riktigt en utbytesstudent men inte riktigt en forskare heller. Allt krånglar. Jag vet inte vem man kan prata med för att fixa praktiska saker. Naturligtvis lyckas jag spärra min egen e-post. Grattis, hurra. Det är varmt idag. New Yorkborna säger att det är kallt. Jag åker tåg från södra Brooklyn, där allt går på ryska, till Manhattan. Jag vet inte om det finns så mycket bra att säga om vissa kvarter i centrala Manhattan. Bilar/människor/kedjor. Jag reagerar på att ingen röker. Ingenstans den lite hemtrevliga lukten av rök. Istället fukt och något kemiskt medel. Jag är på jakt efter en siffra som kan förvandlas till ett kort som kan förvandlas till tillgång till Vetande och Insikt. Det är svårt. Som sagt, det är varmt. Jag svettas kopiöst. Springer från femte avenyn till sextonde gatan till trettonde och tolfte. Varmkorvförsäljarna tittar förundrat på mig. Jag grinar tillbaka. Universitetet är inrett - tro mig - som en film av Stanley Kubrick. Och där kommer jag inrusande, inramlande, röd i ansiktet, genomsvettig. Den våta skjortan (jag tänkte att en kvasihawaiiskjortan skulle göra insmältandet lite lättare?) och de ödsliga, vitagularetrofuturistiska korridorerna. Hypersteriliteten och säkerhetssakerna får mig verkligen att känna mig som en kroppslig varelse. Det går inte ihop. Börjar plötsligt skratta åt att det här är ju Hannah Arendts universitet. Så den kontrasten är säkert bara bra att påminna sig om. Jag skyfflas från kontor till kontor i jakten på min siffra. Inser hur mycket jag avskyr att prata med människor genom glasrutor. Finns det något som får mig ur balans är det just det, att leka trasiga telefonen när det just vore viktigt att göra sig förstådd. Jag har redan upprättat ett bra förhållande till en säkerhetsvakt i en av byggnaderna. Hon hejar på mig på långt håll och frågar glatt om jag har en appointment idag. Det har jag ju inte. Men hon släpper igenom mig. Jag åker upp i en mystisk hiss som blinkar som ett rymdskepp och känner mig inte som en scholar utan som en unge som ska börja på dagis. Det blir en intressant höst: vilket slags filosofi myllrar fram mellan de här extremt inredda väggarna?

Ernst Bloch - Traces

En av mina vänner tyckte att jag skulle titta på Ernst Blochs författarskap. I en bokbutik ramlar jag plötsligt över en av hans böcker, Traces, och jag börjar läsa den. Jag visste ingenting om Bloch, som jag länge förväxlat med en rysk poet, förutom det som min vän pratade om en mycket sen kväll. Jag blir omedelbart fascinerad. Traces är en bok som inte låter sig genrebestämmas. Genrer är sällan viktiga. Om något är filosofi eller inte är på samma sätt rätt så likgiltigt. Man kan kalla boken filosofi, eller personliga reflektioner, eller fiktion. Det spelar ingen roll. Blochs text är svår på ett sätt som förbryllar och drabbar mig. Boken är inte svår på de flesta sätt som man tänker sig att böcker är svåra: att något är vagt, abstrakt, knaggligt uttryckt. Blochs formuleringar är svårtillgängliga, kanske för att det han håller på med i boken är att hela tiden gestalta något. Bloch gestaltar tankar genom berättelser. Men berättelserna har ingen klar poäng. Det rör sig snarare om ett slags associativt funderande, prövande. Tematiken som berörs handlar i olika bemärkelser om hur man överhuvudtaget ska förstå vad det innebär att leva i nuet, som på olika sätt sträcker sig in i det framtida och griper tillbaka på det förflutna. Han skriver om illusion och desillusion. Framför allt är det förändring som de här texterna kretsar kring. Vändningen som på något sätt varit på lur, begreppet öde, en ond föraning. Det här är spännande saker - läs Bloch. Om inte annat: hans text är fantastiskt vacker att läsa. Blochs tänkande påminner på olika sätt om det man senare skulle göra i den kritiska teorin. Bloch är marxist, men knappast det man vanligen menar med marxister som historieoptimister. Bloch tar sin optimism på allvar på ett helt annat sätt en någon mekanistisk historieteori gör. I den här boken ger han sig i kast med hur förändring kan bestå i något som ter sig irrelevant, nonsensartat, litet. Bloch har en fantastisk blick för vardagen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med (kanske borde jag läsa längre i boken innan jag lägger ut texten) men det är klart att en filosof som Kierkegaard anmäler sig. Och de franska vardagsfilosoferna.

Bloch var intellektuellt aktiv under en lång period (han dog på sjuttiotalet), men Traces publicerades på tyska redan 1930. Hans kändaste bok är nog Principle of hope. Jag ber att få återkomma till den här för mig nya bekantskapen.

(Många dammiga tyska gubbs och gums kommer troligen att vara på tapeten den här hösten.)

tittande, stirrande, seende - igen

Det jag egentligen hade tänkt skriva i det förra inlägget om jag inte hade pillat på publicera-knappen i misstag är att ett av de kungliga nöjena i New York är att titta på folk. Jag kan inte riktigt förklara vad som är så fantastiskt med det, men det här:

(1) Ett universitetscampus en eftermiddag. Det är varmt så in i helvete. På en undangömd trappa sitter en person klädd i röd kostym, rosa skjorta och rosa strumpor. Personen är som hämtad från de hippa flanörstråken år 1870. Eller nåt. En riktig silverhårig gentlemänniska som sitter och kontemplerar världen. Jag grips av lusten att rusa fram och berätta hur fantastisk denna människas uppenbarelse är, men sådant går ju inte för sig. Varför inte?

(2) Jag är inte rädd för att resa men jag tycker om upprepning. Därför går jag tre dagar i rad till samma frukostställe. I USA kan man spisa frukost dagen lång. Jag har tåliga blodådror. Vida och fina. Får plats med mycket slam. (Fingers crossed.) Frukosthaket ser inte ut mycket för världen. När man kommer in blir man antingen bemött av en vänlig hälsning eller en tillrättavisning. Båsen är pyttesmå och det gäller att svinga in benen på fel sätt. Jag får lätt blåmärken och har redan fem miljoner stycken. Personalen på fiket är av den gamla skolan. Inget nonsens. De sitter vid ett bord och spanar ut över rummet. Allt under kontroll. DO YOU WANT MUORR KUÅFFEE SIR? Fyll på! Kunder snaskar på bacon, pannkakor, toast. Högljutt småprat. Gamlingarna sitter vid baren precis som på film. En gråhårig man med auktoritet i varje gest packar papperspåsar med lunchinnehåll. - Det är precis sådana här ställen jag behöver. Som får tiden att stanna upp. Kanske finns det en skuggsida i denna typ av inställning. Kanske har jag just precis blivit turisten som snarare än riktiga platser och möten vill ha Iconic Places, lätt igenkännbara, märkta, lätt att förhålla sig till: det där är ju precis som.... En hemsk attityd, det är svårt att göra upp med den. Den kryper på mig vid de mest oväntade tillfällen. Där igen.

En annan sak som jag ständigt finner mig fundera på är hur folk ser eller inte ser varandra i en så här enorm metropol. Att säga 'ursäkta' om man stöter till någon är för de allra flesta en spontan reaktion, en betydelsebärande reflex (vilket visas i responsen om någon inte säger det). Folk ler ibland åt varandra, berömmer varandras hundar (överallt tjocka, vita, lurviga, trötta jyckar) och utbyter skitsnack. Men när en hemlös människa går på tiggarstråt genom tunnelbanevagnen tittar alla ner och det blir knäpptyst. Jag noterar att också de mest rutinerade stadsbor - ser besvärade ut. Eller är det så det ska beskrivas?

Ännu om seende. Vissa dagar vaknar jag upp och tänker att satan, idag kan någon annan ta över mitt handikapp. Jag är inte bra på att vara stoisk och förstående. Ibland blir jag rasande över att FUCK YOU kan man inte ha större bokstäver på menyn och MÅSTE man ha en mini-mini-minidator som studenter ska knappra in sina uppgifter i? Jag har oftast inget problem alls med att fråga om vägen om jag tappat bort mig. Men att fråga vad det står på menyn, förklara att jag inte ser så bra - är något jag i de flesta situationen drar mig för. Av de här skälen är ett ställe som New York en viss utmaning. Att på olika sätt hitta strategier för att klara vardagen, en vardag som är mycket mera given hemma, som sällan blir påfallande där. Vissa gånger är det all right, jag plockar undergivet bland min arsenal av förstoringsglas och glasögon och tänker att det i alla fall är en så stor stad att ingen bryr sig om beteende som kan uppfattas som bisarrt. En nyfiken unge kommer ibland fram och stirrar. Det gör inget. Ändå är det saker jag inte gör, inte ens här. Som att titta på en väggmeny med kikare. Kanske: en ovilja att bryta upp en på förhand given urban rytm, att vilja slukas upp av en abstrakt socialitet, där var och en gör precis vad som förväntas (vilket kan se olika ut i olika sammanhang). Asymmetrin att hjälpa - fråga om hjälp. Att be om hjälp är i många fall att träda fram, men inte som någon speciell. Kanske bara någon som behöver just din hjälp (och ja, det är från Levinas). I det slags säkerhetsnojande samhälle som jag nu befinner i kommer nästan alla former av hjälpsökande att uppfattas som hotfulla avvikelser, oförutsedda situationer som helst inte överhuvudtaget ska uppstå. I den typen av samhälle kan vad som helst manageras. (I mitt dunkla förflutna lärde jag mig att risk management var STORT och det gällde att konkurrera med subtiliteter som att risk kan manageras, men också tillit.)

Vad jag försöker säga med de här olika sakerna är kanske något i stil med att man ska akta sig för att dramatisera saker som 'storstadens anonymitet'. Storstadens anonymitet är ingenting automatiskt som helt enkelt uppstår för att det finns många människor på en plats. Jag tycker att jag hela tiden upplever en glidande skala av små reaktioner på och i det här metropollivet. Det är inte svart-vitt. Att fästa uppmärksamheten vid de mest vardagliga former av möten och situationer som att väja för passerande på metron eller att någon bemöter ett tackhejdå med en suck.

tittande, stirrande, seende

Precis som jag förutsåg tar det ett par dagar att helt enkelt fatta att jag är i en så här stor stad. Det tar länge att vänja sig vid människomassor, skyltar, dofter, vädret, avstånd, hela grejen. Framför allt går jag runt på olika ställen.

ett annat new york

Igår var jag knappt i ett skick att ta mig till busstationen ens. Idag sitter jag med kemikaliebortdomnade fingrar på ett kafé och dricker blaskigt kaffe. Eländig skvalmusik, ungar som jobbar där skriker till varandra över rummet. Jag är så trött att jag inte fattar var jag är. Sov som en gris på flyget och fördjupar mig i Goncourtbrödernas reflektioner kring syfilis däremellan. Pratar med en norsk telekommunikationmanager som säger att det är viktigt med förtroende i affärsrelationer. Jag vet inte riktigt hur jag ska vända på orden. Avfyrar en smygfis som konklusion. Det är underligt att slungas ut i en jättelik sal tillsammans med hundratals andra som ska få sina identiteter och ärenden noggrant kontrollerade. En bastant dam tar mig under armen och släpar mig helt vänligt till rätt butka. En seminarist i prästkrage ställer sig bakom mig. När jag ska klämma med fingrarna på en maskin märker jag att händerna darrar utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör mig nervös. Men det här stora, ljusa rummet med ljud avdomnade av täckmatta gör mig skitskraj. Tänker på mina släktingar som tog ångaren till Ellis island där man fortfarande kan hitta deras namn i någon databas.

Jag har hunnit få hundra dollar uppätna av en elak maskin; hunnit lyssna på finska gubbar och tanter som dyker upp i alla hörn; kollat på tjocka, trötta hundar som rastar sina pustande ägare; beundrat det italienska gubbdagiset på Rob's pizza; lyssnat på folks prat - folk pratar som på teve!; ett par utsocknesamerikaner berättar för en new yorkbo att de nog vill se Times Square i alla fall, och att det är så jobbigt att promenera; nyhetsrubrik: "I deserved to get shot"; hittar på ett magiskt sätt fram till min destination; det luktar annorlunda här; det första jag överhuvudtaget stöter på när jag förflyttar mig ovan jord är min fars kusins varmt beskrivna museum där man enligt hans utsaga kunde titta på intressanta djur, där var det alltså, Alfs ställe, det första jag överhuvudtaget ser i den här stan; en kvinnlig polis snackar myndigt i walkie-talkie; det är dag och natt, jag går en tur kring kvarteret innan jag går hem för att klappa vägglössen.

det enda du nånsin behöver läsa om akademiska högtider.

Mycket jag hör omkring mig här och där i unikorridorerna får mina öron att, stegvis och gradvis, vittra sönder. Man blir förstummad och man måste bara gå med på att ja, jag behöver egentligen lite LSD för att klara av den här diskussionen. Äntligen en text som kan ställa akademiska traditioner i ett ljus jag förstår mig på när det gäller dylikt: det absurda. Det är uteslutande med den badbollslika dräkten i sikte jag orkar tänka på att disputera. Badbolls- och plåtdräkten gav mig plötsligt ny kraft och nytt hopp om mänskligheten.

den sentimentala listan // madrugada

En tom lägenhet. Snälla människor har hjälpt till att bära saker. Hejdå riskokare, hejdå farmors fotpall Rullen (som vi brukade använda som farkost som barn), hejdå Stadgar för Sovjetunionen. Kvar i lägenheten: fem lånade säsonger Upstairs downstairs som jag dessvärre inte har sett en minut av. Faaaster Selindas säng som jag har ärvt. Ett ryskt lexikon. Några stenar från Swansea. En förstärkare. Två repiga kastruller. Filosofiska texter som varit borttappade i åratal. En skitig matta som en snäll bybo har vävt åt mig. "Aktia hemförsäkring 2011". En härva kablar, många med ytterst oklara ursprung: scartkablar, usbkablar, skarvsladdar, småkablar, stora kablar, svarta och vita, gröna och röda. Mystiska lappar som det står Tehohuolto och Boltanski sociologi 5 på. Två kavajer. Några tomma pizzakartonger. Tre stick som lindrar myggbett. Mappar med material från kurser om Kant, Nietzsche, Heidegger, psykologins filosofi. Rosings logikformler. Ett järnankare med Ålands vapen. Ett tygfår köpt i byn Mumbles. En box med kartor (om nån behöver en Nürnbergkarta har jag en extra, lite skrynklig, som du kan få). Ikaros. Några rubel. Ett täcke med en tiger som jag haft sedan åttaårsåldern (ekologiskt). Fasans makt. Nycklar som jag inte vet vart dom leder. Två kakformar. Laurie Andersons Big science. En knapp, "Unga sossar goes TTDI". Fyra skruvmejslar från Claes Ohlsson. En slurk Ardbeg 10 year old. En bild av Toffe Taxell som prytt mitt kylskåp. En mängd skräp och obegripligt skit som man samlar på sig utan att man ens fattar hur. "The Discovery of Dr Freud". En påse potatismjöl. Att flytta är på något sätt att rensa systemet, att börja på ny kula. Jag kommer att sakna det här stället, trettioen kvadratmeter, så satans mycket. Lyssnar på Madrugada. Det är nästan tropiskt fuktigt ute. Glasögonen immar, asfalten kladdig under skon, tunga lukter.

brian harnetty - american winter (2007)

Två stereotyper om folkmusik: a) den söker 'autenticitet' och b) den är humorlöst steril, arkivgods. Jag ramlar över Brian Harnettys skiva American Winter. Ni vet de där samlarna som ger ut skivor med gamla inspelningar, stenkaka blir digitala ljud. Andra samlare samlar andras samlande: en människa på ett arkiv hittar gamla fältinspelningar och ger ut det på skiva. Jag älskar sådana projekt. Jag älskar tanken på skivarkiv. För mig är skivarkivet en mytisk plats där vad som helst kan grävas fram. Jag kan inte få nog av brus, rasp, surr, uppgrävda röster och ljudet av teknologi som blandas med röster och instrument och kanske naturens ljud. Brian Harnetty gör allt det där. Han rotar och rumsterar. Mest rumsterar han. Han plockar ihop sånt som han hittar i ett arkiv i Kentucky; musik och prat från appalacherna, reklamer, berättelser, sånger, referat. Istället för arkivet som något slags magisk re-enactment handlar den här skivan om det ofullständiga minnet, minnet som lagrar i bemärkelsen lager-på-lager, vilket tematiseras av en gammal kvinna som skrattande försöker komma ihåg en melodi. Det är röster som harklar sig, skrattar till, stannar upp, rabblar meddelanden. En mans ruskiga berättande om ett mord staplas på en sorgesam visa sjungen av två damer, och ovanpå det ett oroligt, knäppande arrangemang ("I'll have to be off and be gone tonight"). Arkivmaterialet lindas in i Harnettys egna kompositioner, ofta på enkla instrument. Jag fattar inte hur det går till, men helheten är fascinerande och rörande. American winter - en vacker, spöklik skiva. Det rör sig om collage, men collaget har en stomme, så det känns sällan ofokuserat. Det är ingen humorlös skiva. Vad sägs om frasen 'Praise the lord, pass the ammunition' sjungen på jingelvis till en glad, olustig melodi som blir abstraktare och abstraktare, för att knytas an till en blurrigt återgiven visa som helt garanterat visar upp en annan sida av begreppet 'gud'? Det här är en fin skiva. Är man intresserad av Ghost box kan det här vara värt att titta på. Men approachen, angreppssättet är annorlunda. Ändå: precis som Ghost boxarna är det här musik som handlar om historia och minne i en vid bemärkelse, som förankrar minnet i nuet. - Att den här skivan finns på Spotify är ett av skälen till att jag alls hittade fram till den. Spotify är nog inte helt av ondo. (Jag brukar i smyg tråla folks offentliga låtlistor.) - Kom ihåg: att mixtra med gamla inspelningar måste inte göra en skiva till en glassig produkt signerad B- O- Br - , nä jag vill inte leta upp namnet i minnets gömmor. Vi glömmer det och levererar en allmän rekommendation för den här plattan.

Karl Ove Knausgård - Min kamp 1

Jag måste erkänna att innan jag satte igång med Knausgård Min kamp 1 var jag rätt så skeptisk. Kan en så omskriven bok vara bra? Knausgård presenteras ständigt och jämt som en författare som inte är rädd för att beskriva sig själv i mindre smickrande dager. Hans ärlighet sägs vara omutbar. Ännu ett manligt geni som Gör Upp Med Världen, tänkte jag och beslöt mig för att vänta ett tag med Knausgård. Sedan blev jag ändå lite intresserad när en kompis pratade om boken. När jag sätter igång att läsa blir jag mot min vilja genast inslängd i texten. Då inser jag förstås att det är fånigt att bestämma sig för att något är skumt och att sedan läsa med detta för ögonen. Kort sagt: Knausgård skriver bra, väldigt bra. Hans text är kanske inte vad jag väntade mig, inte alls svår, inte alls rabblande. Det är en lättläst, nyanserad text som inte är nydanande på något sätt men som förmår löpa hit och dit utan att tappa fotfästet för en sekund. Texten är sällan långrandig även om Knausgård beskriver saker som sällan ryms med i traditionella biografier. Jag vet inte om detta är en biografi, men intressant är det. Knausgård går in i pinsamheten, bortförklaringarna, avståndet. Det befinner sig på två plan hela tiden: pinsamheterna och avståndet som beskrivs genom minnen, och hur texten själv väjer undan, tystnar, går i lås. Knausgård skriver som sagt bra, men som tur var skriver han inte för bra. Det kanske till och med står någonstans i texten: att ett verk kan tappa bort sig genom att bli förälskad i sin egen stil. Som de flesta vet kretsar romanen kring huvudpersonens relation till sin far. Men istället för ett kronologiskt, direkt angreppssätt berättar Knausgård genom hur minnena kopplar ihop saker. Här finns såklart Proust som inspiration. Det här indirekta sättet att tackla ämnet är kanske det som gör att boken fungerar, att det inte blir sentimentalt, att porträttet hela tiden målas och att vi inte genast är säkra på hur penseldragen kommer att röra sig över duken. Kanske bäst av allt: inte ens när jag lagt boken ifrån mig är bildern av fadern glasklar. Flera saker lämnas liksom i ett halvdunkel, det slags halvdunkel som visar hur svåra och mångtydiga relationer ofta är. Det knastertorra och endimensionella sannningsbegrepp som ofta förknippas med biografier passar inte in på Knausgård, vars verk knappt i någon bemärkelse är en biografi som detta begrepp oftast används. Att vara sann handlar här om att våga ta i tu med något. Sanning handlar här om självkännedomen som både en förståelse av sig själv och andra. Därför är det inte förvånande att texten aldrig stannar upp eller ger några uppmuntrande visdomar läsaren till livs. Det här berättandet är alltid på väg, och detta säger något både om formen och tonfallet i boken. Det är med detta i tankarna det på ett sätt känns fel att kalla Knausgårds bok rasande ärlig. Visst, boken är en uppgörelse som lyfter upp ärligheten som fråga och tema, för det mesta på ett indirekt sätt, som när Karl Oves underdåniga förhållande till brodern Yngve avhandlas på olika ställen i boken: här är det en mängd olika former av självbedrägerier som passerar revy, men det är knappast så att texten själv skulle inta något slags slutgiltig position. Och det är jag glad för. En norsk kritiker, som i DN dissat det enhälliga mottagandet av Knausgårds första 'biografiska' roman, är ute i lite liknande ärende när han jämför Min kamp med en så sprattlande fisk som Coetzees Sommartid. Jag håller helt med. Man kunde rada upp notoriskt slingrande källarmänniskor och Rousseauar också. Visst finns det en mängd obehagliga element i romanen, såsom den ändlösa tron på Konstnären. Men att romanen inte blir platt tar jag ett tecken på att boken-som-bok inte är helt insnärjd i ett perspektiv. Som läsare kvävs jag inte i Karl Oves prettoskrivande, i Karl Oves kamp med att vara manlig eller i Karl Oves ständigt problematiska relation till kvinnor. - Tänk på gamle Strindberg.

old times, new times, different times

Mariehamn är en håla. Det är nog okej ändå. Mariehamn är en konstig stad. Mariehamn står stilla. Det händer nya saker hela tiden. Luften står stilla. Jag hittar inte mina fötter. Jag vet presiss, presiss de. Åker till staaas. Mina släktingar idisslar gammalt groll. Jag sitter vid släktingens matbord och känner mig lite som en voyeur när jag lyssnar hur de pratar. Det slår mig hur ingen av dem talar finska längre. Den finskspråkiga generationen har dött bort och det är vemodigt att inte längre höra pentele helvetti mähän vaan pirautan ny. På något sätt tycker jag om dem. Vi har inte ett smack gemensamt. Inte ett skit. Ibland blir det en fientlig stämning, det blir obligatorisk ironi, Jo nä. Ingen åårnning. Du ska väl kolla bortdä. Småpratets koordinater. Kommer att tänka på hur jag som nioåring planterade mig i min farmors gungstol för att lyssna på hur farmor pratade med min faster som kom från staaan. Jag fattade inte så mycket vad det pratades om men på något sätt tyckte jag om att lägga örat intill det, att på ett lite passivt sätt försöka greppa sammanhangen, hur det snackas. På gott och ont gillar jag det där fortfarande. Som vanligt sitter jag på biblioteket och gör ingenting. Dryper av svett, hämtar andan, driver tid. Tomt i huvudet. Hittar en obskyr bok. Ingenting känns någonstans. Allt är överväldigande. Bibliotekarierna känner jag igen. Den sura är inte på plats idag. Skulder har hopats under halvåret. Betalar glatt. Jag känner ingen längre. Jag tycker mig se någon som liknade en gymnasiekompis som hette cindy eller något sådant, som hängde med de där innebandyspelande tjejerna i tajta vita jeans. Men cindy var trevlig. Cindy sanna sa su se srar. Någo. Gatornas krokar, varje sten är bekant; Ehns, Emmaus, Andelsbanken, blomaffären i hörnet, café Nikolaj där jag slevar i mig kladdig pasta. Jag förvånas över allting. Den nazistiskt pompösa arkitekturen, rockoff som ordnas år efter år för att erbjuda dassig musik åt människor som vill sätta på sig festblåsan med sikte på raj-raj. Eller vad vet jag egentligen, jag har inte varit där. När jag var liten åkte vi ibland ut med bilen på söndagar eller efter någon storhelg för att de vuxna skulle få skrocka över festande ungdomar. Handär tar sig no om huvvä. Kanske tyckte jag att det där åkandet var lite obehagligt redan då. Snorgärsarna, gloparna. De vuxna hade saker på grej. Åårnning. Jag tänker på hur Mariehamn är skiktat på ett sätt som jag av någon anledning sällan tänker på i Åbo. Mina släktingar går till vissa ställen för att ta en kaffe, andra inrättningar är absolut näj. Små vattenhål som inte är så homogena. De vältränade, slimmade kropparna som har träffats under lovet bredvid gamlingarna på café Julius. Ingen rubbar fanimä Hasse å domdär. Jag sätter mig helst invid sjuttioåringarna som filosoferar över Götas brors kusins nyaste båten va mycke den kosta vettni. Mariehamn är bakelseparadiset. Jag navigerar från sötsak till sötsak. Som en riktig ortsbo muttrar jag över turister som står i vägen. Gruvar mig över ett dumt föredrag som jag höll härom veckan där jag betedde mig som en fåntratt. Skitbollar, borde jag verkligen hålla på med det här. Mariehamn tar kål på såna tankar. Det är bra. Bara jål, bara kåll, bara paller, inga någge ti tänka på. För det mesta driver mig ålänningarnas anti-filosofiskhet till vansinne, de ska göras å inga pratas. Ändå är Åland just pratets och skitpratets öar. Fan i helvete vad det pratas, broderas, skroderas, utläggs, inläggs, grunnas på. Inget skrinläggs någonsin. Man får köa fyrtio minuter för att äta en kaka på lyxstället. Det är löjligt, men så gör jag, köar och trampar en proper gråhårig dam på foten och hon säger inte aj ens. Jag studerar människorna framför mig i smyg och tänker på hur många profilerar sig som tjejer och hur de ofta ser väldigt gamla ut i sina vita utstyrslar och brunbrända ben. Jag är vit som ett spöke, svettfläckad. Men: av kaffetanden nödgade uppoffringar. Det är lite som att åka utomlands när jag åker till Mariehamn. Jag vänjer mig aldrig. Det är konstigt att komma dit och påminna sig om att det ju går att bo här också, att jag själv har gjort det. Men det gör mig inte sömnlös längre. Jag sover som en bäbis, drömlöst, tanklöst, det dåliga örat släpper inte igenom mommos moraklocka ens. Det belamrade rummet bekommer mig inte. Mariehamn är lite som en dröm, en nollställd dröm. Det myllrar på trendbaren. Kanske ska det regna snart. Vi tvistar om det är trubadur eller nä som strömmar ur högtalarna. Hur alla trubadurer anlägger ett nasalt tonfall. En grannes kalufs skymtar fram. Jag och mitt sällskap sitter och intrigerar om det förflutna. Bara här känner jag att jag kanske får på käften bara för att jag går på vessan. På vessadörrarna har man målat enorma, nakna kroppar. Jag ser ängsligt omkring mig. Får ja va här? På Åland behärskar man de giftiga blickarna konst. Det är bara att fånstirra, fårstirra, flina folk rakt upp i ansiktet. Tro mig: det fungerar. Om Sthlm är skit och pissnödigt är Mariehamn i samma division, bara annorlunda. För det finns ju också raggare här. Och dansband. Och vikingamarknaden utsocknes. Jag tar en lur i ett hörn på biblioteket och glömmer hela skiten. Läser två veckors DN. Ålandstidningen skriver om nån kabel. En revy i saltvik. Alla konstiga gubbar och tanter och byfånar och lagtingsledamöter och ungdomar häckar där i timtal. Det är ett fantastiskt ställe, helt fucking bäst. Du är kanske ifred eller så kommer en människa som du träffat på skärgårdsfärjan för tjugo år sen och hör sig för om vad som hörsch i åbo. - nä inga vet ja nå specielt, de e vel efter vanlit. - Å visst vet du ju vem ja ä? No vet ja de no!

Om kollektiva känslor

Vad som hände i Norge är fruktansvärt.
Det är konstigt att följa rapporter, krönikor, analyser. Alla tycks veta exakt vilka samhällsproblem dådet manifesterar eller vad som bör göras. Andra menar att absolut inget kan sägas om saken, det rör sig om en ensam galning; se upp med isolerade, unga män. Språket räcker inte till. Det är viktigt att prata.
Nästan allt blir klischéer som rullar runt, runt. Samtidigt har en ifrågasättande debatt väckts. Vad är terrorism? Varför har högerextremistisk terrorism knappt setts som något hotfullt? Vilket slags frustration uttrycker Breivik och hur ska man förstå den?
Men ändå, att göra katastrofen "personlig", ge den ett medialt ansikte. (Tänk på hur begrepp som ögonvittne kan börja urvattnas om att vittna handlar om gruvliga detaljer i samband med 'att ha varit där'.)
Fokuseringen på Norges statsminister är bisarr. Hur mycket känslor visar Jens? Jens visar känslor, nu står han högt i kurs! Arbeiderpartiet går frammåt! Man uttalar sig om vad en stark ledare bör vara, en ledare som utgör en sammanhållande kraft. En sån är Jens. Tidigare ansågs Stoltenberg vara en kall rabblare. Reinfelt får kritik för att han uttrycker sig för svalt. Reinfelt har varit på semester.
Å ena sidan är det inte alls fel att säga att det är svårt att ta någon på allvar som inte är engagerad, som talar i punktform eller i neutrala fraser. Att inte beröras hänger i många fall samman med att inte förstå vidden av en situation. Att kritisera någon för att reagera på ett visst sätt är inte konstigt alls, trots att våra känslor väldigt sällan har något med vilja att göra.
Samtidigt tänker jag på filmen The Queen, som jag underligt nog tyckte rätt så bra om. Filmen handlar som bekant om drottning Elizebeth. När Diana dog förväntade kollektivets röster att drottningen skulle uttrycka sin Personliga Sorg. Man kritiserade henne för att vara sval. I filmen drar drottningen en skarp gräns mellan det offentliga och det privata. Samtidigt är ju drottningen en offentlig person, vars själva yrke upplöser tydliga gränsdragningar. Att vara drottning är inte precis vilken roll som helst. Filmen levererade inga egentliga svar. Den beskrev, ibland med en lite ironisk touch.
Jag är ingen förespråkare för en absolut gräns mellan det offentliga och privata när det gäller känslor. Man kan exempelvis säga att många yrken är emotionellt krävande utan att detta innebär att känslorna som man då pratar om är en mask som tas på och av. Jag har ingenting att säga om Stoltenberg. Han är säkert bra på att möta människor, och det är det viktigaste.
Ändå är det olustigt när Stoltenbergs känsloliv utvärderas på bladens nyhetssidor.
Kanske hänger det ihop med en bild av kriser och enighet. I svåra tider förväntas politiker i ledande ställning sätta oenigheter och gammalt partigroll inom parentes. Sånt kommer sen. Just nu tycks denna politikers bidrag till att skapa enighet gestaltas genom ett känslospråk. Vi är eniga i sorgen. Vi är eniga i motståndet. Vi är eniga i enigheten. Själva deltagandet är en tröst. Vi är vi.
En landsfader söks. En landsfader hittas. En landsfader som kan vara personlig samtidigt som han uttrycker något kollektivt, en landsfader är en politiker som stigit ut ur sin ursprungliga roll, sin plats på barrikaderna. Videor publiceras där ställena där ministerns röst skälver till markeras och kommenteras.
Vad innebär det egentligen att vara närvarande för någon? Men vad betyder det att vara kollektivt närvarande? Är det möjligt? Vad slags närvaro är det? (som sagt, jag säger ingenting om Stoltenberg nu; jag säger något om en medial diskussion, ett framställningssätt)
"Jens Stoltenberg växer fram som ledare." Vilken är bilden av ledaren (för att inte tala om politikern) här?
Ola Larsmo skrev en bra grej i DN där han kopplar händelserna i Norge till ett hatiskt offentligt språk som ständigt är på jakt efter syndabockar. Det rasistiska språket får inte göras till något oskyldigt. Om något, så är det något vi vaknar upp till nu.
Det språk som används i samband med "utvärderingar" av den norska statsministern är en blandning av cynism (ministerns aktier är heta, högerpopulisternas aktier dalar i värde) och terapeutiskt helandespråk. Det är förvirrande hur de här tonarterna kan samsas, men det kan de, och det vore viktigt att förstå hur det är möjligt.
Ett metaperspektiv - hur något skildras, hur information sprids, telefonsamtal och filmsnuttar - kommer upp otroligt fort efter det som händer på ön där en ofattbart stor mängd ungdomar sköts till döds.
Jag är rädd för ett offentligt språk som slätar över, som skapar Enighet - framför allt: ett enighetsspråk som är lika grumligt som det suddiga tänkandet kring integration, multikulturalism och, spegelvänt, 'vi är inte rasister, vi är nyktert invandringskritiska, vi har statistik!'. Den formen av enighet har inte så mycket med gemenskap att göra. I värsta fall är det en enighet som vittrar sönder genast då tidningsrubrikerna byts ut.
Det jag säger är inte att sorg är bedövande. Men den medialiserade sorgen som fokuserar på Stoltenberg som landsfader och terapeutiskt feel-goodande 'vi går starkare ur det här' är kanske just - bedövande. Den medialiserade sorgen är - pratig. Den medialiserade sorgen håller tyst i en minut, sen är det dags igen, att analysera, att dra slutsatser, att mana till det ena och till det andra.
Åsiktsmaskinen som aldrig sover. Då blir känslor något att dränka sig i, ett sätt att representera, ett sätt att framstå, ett sätt att uppgå i en kollektiv förståelse och en lika kollektiv oförståelse.
Men för att ha sagt något vettigt borde jag säga något mer om enighet och gemenskap, men det klarar jag inte av just nu.


En massa lösryckta associationer; jag vet inte.